– Jag har varit i Finland i trettiosex år! sade Invandraren. Jag kom år 1991.
– Gm, sade jag, då har du varit här i trettiotre år nu.
– Nej, sade Invandraren. Trettiosex!
– Men om du kom 1991…?
– Trettiosex, sade Invandraren. Han sade det med en kurdiskt-arabisk slutgiltighet och självklarhet i tonen som kanske, kanske är ett ökenstäv: ”Kameler går inte baklänges”.
Och han har säkert rätt. Till livets märkligheter hör de dubbla och motsägelsefulla övertygelser de flesta har om tiden: att den kan och låter sig mätas och att detta är omöjligt. Vi är alla medvetna om att barndomens somrar var mycket längre än vuxenålderns. Vi vet alla att en ”timme” i Mirandas sällskap blåser förbi på ett ögonblick medan en ”timmes” tandvärk varar länge – mycket, mycket längre.
Man kan inte mäta tid. Mänskors latenta ursinne har fått dem att konstruera tickande apparater och solur – än sedan? Vi kan konstruera maskinerier som får visare att snurra från I till XII, vi kan göra skuggverk som efterapar solens rörelse från dess uppgång till dess nedgång. Vad har vi därmed påvisat? Vår förmåga att härma – men inte att skapa och göra allting nytt. Ingen Tid framgår ur våra händer.
När Invandraren nu varit trettiosex år i landet, vem har tolkningsföreträdet? Vem kan säga att han har rätt eller fel? En man jag känner är född 1965. Han fyller 58 i år. Nej, sade jag, det blir 59. Han försökte räkna efter. Nej, sade han. Jag blir 58. Inte för att han misstrodde mig men han fick räkningen att bli 1965 + 58 = 2024. Han gjorde om operationen flera gånger. (Han har en högre akademisk examen.)
Invandraren och femtioåttan vet inte hur gammal jag egentligen är. Nog vet de när jag är född enligt registren men de känner inte henne som hatar. Blott hörsägner har de förnummit och förfasats. Hennes existens gör särskilt nätterna långa, mycket långa.
Om de också visste vad den dag och stund heter när jag skall få dö, då och först då skulle jag tro att mänskor kan mäta Tiden.