Nu såg jag våren.
En citronfjäril och en tussilago som jag talade med beklagade det döda mössets frånfälle. Det låg i strandkanten med hjälplösa tassar, bland isflak. Jag simmade förbi. Får jag musparatyfus eller liknande, kan det vara orsaken.
Men ingen må, i så fall, klandra mösset. Och jag gjorde följande iakttagelse: när det är mycket is i sjön, är där få simmare (för rikssvenska läsare: badare).
Det var inte den saken som upptog mig mest. Utan jag grubblade på denna fråga: var är Kalle?
Jag letade efter Kalle. Jag frågade efter honom. Men när jag sökte efter Kalle, fann jag inte hans plats.
Till slut berättade en vänlig granne att Kalle inte bor här längre. Kalle har flytt till Joensuu.
Varför flydde Kalle till Joensuu?
Jo, det skedde redan för några år sedan. Han övergav sin snickarverkstad i hyreshusets källare och flydde huvud över hals till Joensuu.
Han var rädd för smitta, för coronan.
Därför fann jag inte Kalle. Därför flydde Kalle till Joensuu.
En dag finner jag kanske ett hyvelspån i Rutiån med en hälsning från Kalle: ”Här har jag det bra, i Joensuu!”