När man har datorn i ryggsäcken händer det att bokstäver lossnar under vandringen. Jag fann en del på bottnen bland rågbrödssmulorna, de hör till inlägg 1409 (15 mars). Hopsatta utgör de de två sista stroferna av Snoilskys dikt:
Men över tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utav doft och ljus.
Du nödgar mig – välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och vad du ser är virvelsand och grus.
De handlar om Hedvig. Hon bjuder beskäftigt in vänner och pleti till sammankomster på gården men inte ens vid trängande behov ges tillträde till huset.
Orsaken är att rummen inuti huvudsakligen består av virvelsand och grus. Jag fick en inblick när ytterdörren råkade blåsa upp i midsomras. Ögonvittnen har också bekräftat att saker och pinaler i mängd där tävlar om utrymmet med böcker, tidningar, tidskrifter, urklipp och papper av olika slag – samt resväskor! Kappsäckar, koffertar med eller utan handtag i alla kulörer.
Hedvig tänker resa. Hedvig reser ändå inte. Man talar om ett liv i kappsäck, hon lever ett liv med kappsäck.
Kanske underlättas drömmandet av en kappsäck. Kanske sätter sig Hedvig på någon av dem i skymningen. Kanske för de henne till obefarna vattendrag, förbi Herakles’ stoder, mot fjärran ö i blå arkipelag eller vart hon nu sedan vridit skeppets roder.
Nu tror jag att där inte finns flera smulor?