Där jag stog framför lopphyllan, var det en tolerant tanke som smög sig på mig.
Har jag ju dock examen i svensk litteratur, tänkade jag, det är säkert en fördom som gör att jag inte läst något av nyutkomna finlandssvenska författare de senaste decennierna? Fördomar är nyttiga och nödvändiga för vår psykiska ekonomi, det mesta i vårt dagliga liv bestäms av sådana och helt utan dem skulle vi snabbt bryta samman. Men var detta en nyttig sådan?
På stående fot beslöt jag att glutta i fem böcker av de nya och sedan ärligt redogöra för vad jag såg på den första sida jag slår upp. Bara en eller få meningar.
Den första boken handlade om drakar och den var skriven av en författare som befinner sig i toppen på säljlistorna och som fått många litterära pris.
Den allra första meningen sade att ”han” höll på att bli full.
Nu vill jag inte påstå att bokens personer ger en rättvis bild av författaren själv. Jag har endast en gång befunnit mig i samma sällskap som han och då, för att uttrycka det neutralt, höll han inte på att bli full.
Till de övriga – tre unga kvinnor, en man. Den första visste berätta att de två låg bredvid varandra hela natten och sedan fortsatte skildringen med vad de då sysslade med.
Nästa! Samma sak.
Nästa! Jo, här berättas om någon som redan är mycket full.
Nästa! Jo, det första stycket handlar om flaskor och buteljer.
På sistone har jag läst mycket av Strindberg, betraktad som rabulist och ohöljd realist. Ändå skriver han för det mesta om vad nyktra mänskor gör på dagen.