Det var en gång för mycket länge sedan en neger som bodde ensam på en folkhögskola på självaste julafton.
De andra eleverna reste hem men Ghana ligger alldeles för långt borta. Därför blev han inbjuden att fira högtidsaftonen tillsammans med rektorns familj på andra sidan gatan.
Jag var inte gammal då men ändå blev jag trött, ty Ghabriel – vi kallar honom så – bara satt. Det blev kväll och det blev natt. Klockan blev nio och tio, elva och tolv. Efter midnatt blev min far trött men turades om med min storebror att underhålla gästen.
Som bara satt. Alla var trötta. Samtalsämnena brann ner – språkförståelsen var också bristfällig, ty negern kunde inte svenska, tyska eller finska – och stearinljusen tog slut.
När Ghabriel slutligen gick, vet jag inte med säkerhet. Men nästa dag fick jag veta att det var först fram emot morgonen.
Nu är jag gammal vorden och vet sedan länge att i den elevens hemtrakter är det värden som bestämmer när det är dags för gästen att bryta upp och gå hem.
Hos oss lär det vara tvärtom. Hur kom jag att tänka på denna julafton för länge, länge sedan? Nå, det kom sig nu bara. Inte heller alla vita gäster känner sitt hemlands… oskrivna regler och sedvänjor.