Jag har återsett en ängel.
Hon satt på tåget och hon kände inte igen mig. Uppriktigt sagt såg hon litet struntförnäm ut. Hon sysslade med sin mobiltelefon och det verkade som om yttervärlden inte existerade för henne. Hon ignorerade den. Hon såg bortskämd ut!
Inte den sorten man skulle anförtro sina bekymmer åt i första hand.
Måhända är detta en regel för änglar. De kan ta många olika gestalter. Och med ’ängel’ menar jag det som ordet ’angelos’ betyder, nämligen ett sändebud.
Någon som kommer med rätt hjälp från ovan i rätt stund.
Innan jag steg av, frågade jag ängeln om hon kom ihåg att hon hjälpte mig då, i somras eller var det redan i våras?
Det gjorde hon inte men inte förnekade hon det heller. Jag tror att änglar inte för bok utan deras bedrifter upptecknas bara av andra. Men jag upprepade mitt tack.
Den som önskar dra sig till minnes den händelse jag syftar på kan läsa om den i ett tidigare inlägg. Och hon gjorde en nedlåtande vingrörelse, fortsatte obekymrat och högdraget att leka med telefonen, men nu med ett änglalikt litet leende i den ena mungipan.