– Ja, inte bryr man sig då mycket om vad som händer i Finland! sade hon i R-kiosken förebrående.
Det var en tid efter självständighetsdagen och det var transportstrejk och den hade varslats i flera dagar och alla andra hade begripit att det inte går några bussar. Alla andra läser tidningar, ser på TV, hör på radio, kollationerar nätet, pratar med insatta.
Bara jag stod där i den tomma stationen. (Men två timmar senare gick det verkligen en buss ändå, den förde mig rätt långt, sedan betalade jag en ung man som genom natten körde mig nästan ”hem”.)
Men hennes utgjutelse var en bekräftelse på vad jag kunnat konstatera en vecka och två tidigare. På slottet dansade man, antagligen, liksom man gjort i över hundra år nu.
Jag fick det nu bekräftat för min tanke. Det föreföll småhädiskt, så jag hade inte öppet klargjort det ens för mig själv. Men nu visste jag det då. Tack, tant!
Detta land är inte mera mitt.
Jag är inte längre frivilligt medborgare i det man i skolan kallade ’fosterlandet’. Må Sverige vinna finnkampen. Må gränsen till Ryssland stå vidöppen. Må man bekräfta fingelskans ensamrätt med riksdagsröster och regeringsklubbor. Tack och hej.
Jag bor inte här längre. Det är mitt efternamn på dörren, javisst. Men jag bor inte längre här.