Ingen finns som tycker om mig, sade autistiska Albert. Och han berättade:
Det var dagarna före Födelsen och mycket folk rörde sig på stan. De såg nog vänliga ut och deras röster lät också vänliga.
Men det är väl bara som de förställer sig. För det de sade, var allt annat än vänligt.
– God jul, hälsade de mig pliktskyldigast. Och så lade de till ett giftigt ”om vi inte ses!”.
Ännu ett möte med mig före Födelsen skulle alltså fördärva hela deras festglädje?
Den goda julen bli ond?
Både för dem och för mig?
Därför stannade jag i källarhålan under de dagarna, sade Albert. Att jag inte – snyft! – ens av misstag skulle spoliera någon enda av dessa hycklares… glädje…
Ja, hur kan man trösta honom? Ryck upp dig, Albert! sade jag.
Han bara stirrade på mig.