Digitala vekar av plast på vården över mänskor som dock en gång levat i kyrkogårdens vintermörker är ett obetingat usch men något helt annat är det med små, skäggiga män som nedlägger blomsterfång på mors grav.
Tänk då på att han hade vaknat i Helsingfors, med allmänna kommunikationer tagit sig till järnvägsstationen, fortsatt till Hangö och sedan återvänt samma väg.
Det går det hela dagen till! Och mera!
Till yttermera visso juldagen, vilket betyder att Hangös alla matställen var tillbommade och av mänskor syntes mycket få. Det var kallt och snöigt och det var ingen lustresa eller färden som sådan någon rekreation för en liten och skäggig man. Men mors grav skulle ha blommor.
Mor har redan vilat en tid i jorden och två tider eller flera men hennes lilla, åldrande, skäggiga son har några gånger varje år företagit vallfärden. Berättade han.
Om jag gjorde lika, skulle färden bli lika lång. Jag gör det inte. Även om jag bortresonerar det värdefulla i att röda rosor skulle lysa på mina egna föräldrars grav i snön, förstår jag att uppskatta den lilla, skäggiga mannens verk.
Allrahelst som vi möttes av en händelse, skildes av nödvändighet. Några ord på en hållplats, den ersättande bussen är visst sen? Ja, och sedan är det sannolikt att jag ser honom aldrig mer. En dag är vi båda borta. På hållplatsen ett främmande folk. Vem lägger då blommor?
Mammas.
Våra.