En kyrkoherde i åminnelse, hos vilken jag en gång ätit strömming, vände sig till sin hustru med frågan: ”Vad var det du hette nu igen?”
Glömska av namn på närstående är ändå sällsynt. Poeter vet berätta om namnlöshet: Hj. Gullberg försäkrar att han inte har något namn efter sin död, som flingan utanför fönstret. Förgäves ropar vi. Nils Ferlins barn har tappat både namn och lapp. Birger Sjöberg finner namnet vara ovidkommande, efteråt.
Jag har hört en nära anhörig fråga vad klockan är. Han hade den framför sig men kunde inte kombinera visarnas ställning med de aktuella siffrorna. Först efter en stund återkom förmågan.
Kinnunen i det föregående inlägget bor i ett sammanhang.
Adam namngav alla djur före syndafallet och de fick därför benämningar som fullkomligt motsvarade deras väsen. Efter fallet och efter floden har dessa namn allt mera förfuskats och förvanskats. Det är en fortgående utveckling, språken minskar inte i antal och dör ut, utan förvirringen blir allt större och därmed också den inbördes förståelsen? Jag avser då det egentliga, väsentliga språket – inte dessa växlande och hörbara idiom vilkas antal däremot krymper för att möjliggöra internationell gemenskap i ytlighet och meningslöshet.
Det man kallar ’svenska’ eller ’italienska’ tillåter kanske något slags begriplighet språkfränder emellan men man lägger in allt mera åtskilda innebörder i orden. Detta gäller särskilt begrepp med en viktig och bestående innebörd, sådana som ’trohet’, ’synd’ och ’samvete’.
Sådana ord handlar bloggen om.