Medan den ännu är i färskt minne, plockar jag upp tråden från det föregående.
– Jag har blivit så glömsig, sade en man till mig, jämnårig. Men han är tysk och han har kanske aldrig fått lära sig vad vi djärvs kalla det rätta ordet.
Min mor kom ihåg årtalen för de tre puniska krigen. Olärda mänskor skulle säga att hon aldrig hade användning för denna kunskap, men det hade hon ju: den du läser just nu.
Konsten att glömma är stor. Den kommer visserligen med åldrandet men man kan också påskynda den. Medveten glömska är ett prerogativ som röner alltför litet uppskattning i vårt överinformerade samhälle. Den kommer med åren och ryms inte på en dator.
Multiplikationstabellen skall förgå, franska revolutionen med den. Till min glädje har jag börjat tappa finska ord – vad gjorde jag någonsin med dem?
Ö är borta, Ä och Å. Z hade jag inte heller mycket glädje av, inte heller av Y, än mindre av X.
Vad är kvar ens av alfabetet till sist, jag menar, till allra, allra sist? När E och D saknar betydelse. När också det arga minnet av C. förbleknat?
Abba! Fader!