Angelica, Brassica och Campanula [namnen fingerade] satte alla in kontaktannonser.
Jag begår ingen indiskretion när jag berättar hur det gick, för de kan inte läsa.
När jag i något ärende besökte Angelica, hade hon besök av en man som nappat på hennes annons i lokaltidningen. Han satt på kanten mitt i hennes soffa och såg bortkommen ut. Han vände sig blygt mot mig och nickade försiktigt när jag sade goddag.
I köket viskade Angelica: ”Han bara sitter där och säger ingenting.”
Det bidde ingenting av detta. Men han har gått hem nu.
Brassicas kontaktannons infördes på nätet. Hon fick svar av en betydligt äldre man som bodde på ett betydligt avstånd och hade en betydligt annorlunda syn på livet och tron.
Senast jag hörde av Brassica, klagade hon på att hennes fynd envist vägrar att tro på att hon inte vill träffa honom eller ens gifta sig med honom.
Nu har jag inte hört av Brassica på ett tag. Kanske är hon lyckligt gift med en annan nappare. Men den gången bidde det alltså ingenting.
Campanula annonserade också i tidningen. Hon gick raskt med på att förlova sig med en man som svarade (han var också betydligt äldre).
Campanula tröttnade lika snabbt som hon bestämt sig för förlovningen. Hennes fästman var mycket arbetsam, han hade många bisysslor, och sin lediga tid tillbringade han mest i sällskap med sitt herbarium eller på jakt efter sällsynta växter och fåglar.
Campanula kände sig lika ensam som förut. Det bidde ingenting.
Då såg det bättre ut för Daphne men den man hon hittat, dog. Om dem skall jag därför inte berätta mera.
Ja, jag menar alltså att visst kan de läsa, rent tekniskt sett, men de läser inte svenska texter och de kommer inte att uppsöka denna blogg. Inte heller skulle de komma på tanken att läsa detta inlägg.
Och även om de skulle göra det, så är allt dagsens sanning och det var ju inte deras fel.
Att det inte bidde någonting.