När man länge varit utan nätförbindelse och äntligen kan publicera sig igen, känns det ungefär som när en igelkott trillar i sjön från ett hopptorn.
Hade evolutionsteoretikerna rätt, komme mänskan snart att utveckla en känslighet för nätstrålarna som gåve henne förmågan att upprätta förbindelsen utan modem, wifi, hifi, Hifki eller Hiace. (Vihi?) Inom bara några generationer. G8, kanske.
Men nu har evolutionsteoretikerna inte rätt, tvärtom. Vi invecklas. Den felande länken sitter inte i masten där borta, den är intraspekulativ. Jag har i några månader levt i delvis frivillig avskurenhet från offentligheten men vad gör det? Herrar Alzheimer och Putin har fladdrat förbi när jag av misstag kastat en blick på pestflaggorna i mjölkbutiken.
För mjölk kan man inte leva utan. Kaffe utan mjölk – en igelkott utan hopptorn. Fritt svävande i intet.
Allt är alltså som förr. Och ändå är allt inte som förr. Det förflutna är inte längre vad det varit.
När världshändelserna avlöser varandra i allt snabbare takt, då gyttrar också de gångna begivenheterna ihop sig. Det var igår Tutankhamon drog i fält mot Napoleon och Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen besegrade George Washington med knappast tänkbara marginal.
Jag har i sommar och höst inhämtat mina privata och världshändelser teskedvis, av misstag och i förbifarten. Folk nämner att den och den är död nu, död som Fingal Olsson. Eller de förutsätter att jag vet att, och jag sluter mig småningom av deras ordflöde till vad det är jag förutsätts veta att.
Det är sällan något nytt. Och i stället har jag vandrat, glott och vandrat.
Det nya är det intraspekulativa, mänskor får nya anletsdrag som de förut aldrig haft. Är detta nya också det sista? För nu, nu är det verkligen höst på alla vis.