Folk tillar så mycket. De vandrar omkring och de tillar än ett, än annat.
En gång när jag var mycket ung, förundrade jag mig över vad detta verb kunde innehålla. Jag läste att mänskor ”tillade” mycket i böcker. Hur gjorde man?
– Du har levt före mig, sade han ofta.
Det hade han ju rätt i. Och sedan tillade han, lika ofta:
– Och du kommer att leva efter mig.
Det fick han också rätt i. Han var den fridsyntaste man som gått i ett par galoscher, om han nu någonsin gått i galoscher. Han hör till dem man saknar. Och en gång när… PIIIIIIIIIIIIIIP.
Jaha! Där hade vi det!
Det var första gången i mitt liv men nu kom alltså varningen.
Det antal ord jag har till mitt förfogande under min livstid, börjar vara på upphällningen. Därför berättar jag inte mera nu.