Stranden var borta!
Havet låg där precis som förut. Likaså den rotfasta bänken, som nu var våt efter regnet.
Vass och sand och klippor saknades inte heller, fåglarna var på plats som förut – två änder, en mås. Men stranden, stranden var och förblev borta.
Där kom en kvinna på cykel. Hon vände om. Kanske hade hon tänkt vandra ensam på stranden och så såg hon att jag redan var här? Kanske hann hon inte ens se att stranden var borta?
Men ner från skogen längs stigen kom ett medelålders par gående. De såg inte ut att vara vana vid motion men de var båda klädda för sådan. De såg ut som om de höll på att infria en föresats om en sundare livsföring. Mannen nickade, kvinnan log vänligt, men de gick vidare.
Om de överhuvudtaget lagt märke till att stranden saknades, visade de det inte.
Inte heller förmärktes någon rörelse i de vita villorna. Allt var tyst. Nu regnade det igen, ett stilla regn.
När jag återvände, stod mannen ännu där. Han var berusad och stod skamlös på vägen och vattnade gräset mitt i regnet.
Det var han som orsakat alltsammans. Den existentiella fyllbulten! Det var han som en stund tidigare frågat mig: ”Är stranden kvar?”
För första gången i mitt liv måste jag se efter. Tidigare hade jag alltid tagit för givet att den fanns där men nu såg jag bara sanden och havet.
Mellan dem – ingenting.