Vintern 1944-45 koncipierade stackars Martin Heidegger ett imaginärt samtal mellan en Lärare, en Forskare och en Lärd.
Inga vill jag ju vara sämre. Ämnet är bloggskrivandets filosofiska ontologi. Låt Läraren heta Pelle, Forskaren Bo-Göran och den Lärda Kajsa. Läraren är Martin Heideggers alter ego (bättre jag) och jag inleder därför med Pelle:
P: Enligt mitt förmenande är det sig-i-väggen-slängande subjektets vilja till ovilja förutsättningen för en meningsfull blogg. Förundran inför varats ovaro är själva startpunktens tillbakavändande som en sig-i-änden-av-begynnelsen-befintlig nyfikenhet.
B-G: Vi får därvid inte glömma det oförborgade tilltalets självutlämnandehet som Herakleitos den dunkle antyder i ett okänt fragment.
K: Vad har det med saken att göra?
P: Föreställningen om det sig-i-väggen-slängande subjektet är i själva verket den vändpunkt, som min Kehre ständigt snurrat runt. Husserl har delvis rätt när han påpekar att detta fenomen är filo-bloggo-sofins själva grundstämning.
B-G: Bloggologin måste besinna sin uppgift att med tillvaratagande av den tyska tankens stolta traditioner i ett icke-återvändande besinna sitt återvändande till den i varat oförborgade – äsch!
K: Är kaffet färdigt?
P: Jag vill förstå Hölderlins flodpoesi i analogi med van Goghs gamla kängor som en sig-själv-föregripande-och-i-svansen-bitande återvändo till ämnet: det gäller att med förundran närma sig bloggens ontologiska väsensart.
B-G: Nu vet jag vad jag tänkte säga! Immanuel Kant misstog sig enligt min mening när han gav tidsligheten en central plats bland existentialerna. Inte hade de gamla grekerna några klockor? Solur, på sin höjd.
K: Tycker inte också ni att pappa är barnslig?
P: Tillvaron måste med nödvändighet ta det språng in i varats väsen i vilket dess sig-i-väggen-slängandes subjektvaro lyser fram i sin oförborgadhet. Självbesinningen återartikulerar i det skrivna ordet den objektifierade kastadheten i teknologins för-sig-varande som blogg.
Endast ett ordbehandlingsprogram med stavningskontroll kan längre rädda oss.