En mycket vithårig, gammal dam stapplade in. Någon vänlig granne höll upp ytterdörren för henne. Blåsten hade mojnat, annars tror jag att hon virvlat bort.
Hur tog hon sig uppför de få trappstegen till sin egen dörr? Det kan hända att hon flög, svävade. Ingen har bevisat att detta är omöjligt.
Men efter en stund gick jag till en annan bostad i samma trappa. Den gamla kvinnans dörr öppnades på mycket liten glänt. Själv såg jag henne inte, hennes ansikte hade jag inte sett.
Dörren stängdes igen, öppnades en aning, stängdes, öppnades åter litet – ljudlöst. Men när jag passerade hörde jag bakom den en svag och viskande stämma, hon talade för sig själv:
– Det var inte han… Inte ännu…
Nej, där var ingen annan på gården, inte ännu.
Men jag väntar också på honom. Han kan komma sent eller alltför tidigt men han kommer.