– Och vad sysslar du med då? undrade han.
– Jag väntar, svarade jag.
– Ja, sade han. Det blev en paus. Så tog han till orda igen:
– Väntar du på pensionen? Eller kanske du redan är pensionerad?
– Mitt yrke känner inga pensioner och sociala förmåner. Man föds till det och man dör från det.
– Hm, sade han. Det blev en paus. Så tog han till orda igen:
– Får man fråga vad det är du väntar på?
– Ja, svarade jag. Det får man.
Det blev en paus. Så tog han till orda igen:
– Du vill kanske inte svara…
– Nej, sade jag. Egentligen inte men jag gör det ändå. Jag väntar på att en ond mänskas sinne skall förvandlas.
– Då får du kanske vänta länge, sade han.
– Länge och länge. Vad är tid? Våra kroppar bryts ner och vi blir sjuka och dör men det onda är tidlöst.
– Så är det, sade han och tände en cigarrett.
Det blev en paus. Så tog han till orda igen.
– Var brukar du vänta?
– Litet överallt, sade jag. Man kan vänta var som helst. Vid en mila… eller vid en havreåker som den vi har framför oss. När det är fullmåne vid midsommartid. Eller när skuggorna växlar och solen går opp, när en svalmoder matar sin unge, när det susar till kväll i en dunge.
Han begrundade mitt svar. Så vände han sig mot mig:
– Tror du att hon någonsin skall bli frisk?
– Det vet jag inte, sade jag. Då man väntar vet man ingenting, annars skulle man inte behöva vänta. Något händer den 4 oktober, det tror jag, men vad det är vet jag inte. Sämre kan det inte bli men jag väntar mig inte heller att det blir bättre.
– Den 4 oktober? sade han. Det är snart, det…