Glömska hade drabbat mig i nattens dröm.
Som alla vet, finns det på cykelvägen norr om Dickursby och vidare förbi Sandkulla ett öppet fält, där staden Vanda nu tillåtit att nya höghus snart skall uppföras.
I norra änden av detta fält befann jag mig. Och fast jag visste att det inte var korrekt, envisades jag med att kalla orten ”Bocksbacka” i mina tankar. (B. ligger längre söderut.)
Hur hade jag kommit dit?
Jag mindes i drömmen att jag gett mig iväg på cykel. Jag drömde att jag vaknade. Men nu stod här en husvagn och jag satt i den. När hade det skett? Hur hade jag kommit dit? Hur kom den hit?
Där fanns också en annan husvagn i närheten. En medelålders man stod bredvid den och hans hustru var med, det visste jag fast hon inte syntes till.
Jag tänkte be om ursäkt och säga att jag faktiskt inte vet hur och på vilka vägar jag nått platsen, kunde de möjligen upplysa mig om hur det gått till?
Situationen var inte obehaglig och insikten inte heller, det var bara så som det var: jag visste inte vad som skett det föregående halva dygnet. Minnet var helt enkelt utstruket. Tömt.
Men innan jag hunnit säga något, sade den småskäggige mannen stillsamt att de också valt att parkera här.
Då vaknade jag. Jag vet att Hildur tycker om att analysera drömmar.
Varsågod!