– I Japan, sade han, är det ännu värre.
Han hade nyligen tillbringat tre praktikmånader där. Han studerade för en hög grad som innefattade planering (av hänsyn till nedanstående och hans framtida arbetsansökningar avstår jag från närmare uppgifter).
Först visade han mig nämligen fel. Jag hade stannat i en korsning och han och hans unga fästmö eller hustru visade mig med hjälp av mobilen den väg jag borde följa.
– Är det verkligen, sade jag, åt det hållet?
– Ja, försäkrade han.
Himlen var ju molntäckt och man skall lita på sitt eget omdöme bara ibland. Genom att strikt följa den principen har jag uppnått min nuvarande position. Förtröstansfullt gick jag alltså i den mig anvisade riktningen. Efter vid pass hundra meter kom han springande efter mig: nej, jag hade ändå rätt, det var i motsatt riktning jag borde gå.
Jag vände om. Kanske gick jag en halv kilometer, då stannade en bil och jag anropades. Det var de två som ”ändå var ute och körde” och nu ville ge mig skjuts till den plats dit jag var på väg.
Det var inte så långt och diskussionen blev därför inte heller lång. Men vänligt var det. Och det var en meningsfrände jag talade med, alla hans teknologiska ambitioner till trots.
Det är ännu värre i Japan, sade han alltså. Detta med de elektroniska amuletterna som alla bär på nuförtiden. Han kände sig tvingad att bära den och därtill att kanske för sin ringa del utveckla dess användning i framtiden. (Han lät verkligen litet tvehågsen.)
Men att ha meningsfränder också i fiendens högkvarter, är stort.