Nej, han hade nog ramlat i trolldrycken redan som liten.
Jag tror inte att Jarmo berusar sig. Rak i ryggen satt han mitt på bänken vid torget, nykter i de fredagsberusades gille.
– Hur kommer det sig, frågade han mig, att somliga ser det som inte andra ser?
Och då avsåg han inte det övernaturliga — eller kanske var det just det han avsåg, det som sker i det som synes ske på en nivå ovanför vardagsnaturen.
Han avsåg konstnärsögat.
Och han menade alltså att jag hade det. Jag tittade på honom. Hans ansiktsuttryck avslöjade ingenting. Ergo: det var han som ägde det, inte jag.
Förmågan att förundras. Att tro sin nästa om gott. Att tillskriva andra en konst och en färdighet som det egentligen är man själv som besitter.
— Nej, sade jag. Jag kan inte längre tro någon om gott. Inte ens mina allra, allra närmaste — inte min hustru en gång.
Jarmo såg häpen ut. Men så fick han syn på en kvinna som gick förbi med en sorg i sin shoppingkasse.
— Kom! sade han till mig. Kom, vi måste gå och fråga henne vad som hänt!