Räkkä sade finnarna att det skulle bli följande dag, ett sådant där my-. Med detta ord menar de ett sjusärdeles oväder och därför beslöt jag att jag den dagen måste ta mig till en simstrand (’badstrand’ säger rikssvenskarna – de badar också i sjöar!).
På vägen blåste hårda sydvästliga vindar från alla håll och jag blev genomblöt och följaktligen aningen, aningen lyckligare än i lugnt väder. Kvistar låg på vägen och en av dem brast med en skarp smäll mellan hjulets ekrar. Det tog jag som, om nu inte ett förebud, så i alla fall en bekräftelse på att jag var på fel väg, dvs. rätt.
När det råder my. är där inte folk på stranden. Däremot änder och andra fåglar.
Samhörigheten med djuren, all naturen är aldrig större än när folk saknas och ruggiga fåglar kretsar och traskar omkring en, vinden pinar och regnet smattrar. En enda and är nog och tavlan fullständigas av en kretsande, ensam mås med rymdens skimmer under sina vingar.
Är det då så förunderligt att jag bryter här? Du kan ju gå på kaffe eller något liknande.