Det kom ett kort med sommarhälsningar.
Det var inte adresserat till mig, det var riktat till flera av oss och allas våra namn räknades upp. Men efter ett av dem stod en parentes: ”Av tvång, inte frivilligt.”
Hon som skrev ville alltså inte av fritt och glatt hjärta hälsa sin trätosyster men ansåg sig ändå förpliktad till detta av sitt samvete.
Ack, finge även jag en så dyrbar hälsning av någon! Vi strör omkring oss våra ”glada hälsningar” och sommartid tycks avsändarens avsikt oftare vara mera att tala om var han eller hon befinner sig och så bekräfta sitt eget lyckliga semestertillstånd, än att glädja mottagaren.
Men tänk om någon egentligen inte spontant önskade mig allt gott men ändå pressade fram en sådan hälsning därför att Guds och samvetets bud inte kan acceptera någon fiendskap oss emellan.
Hur mycket värdefullare. Det är en sådan gest jag väntar på och jag har väntat rätt länge nu.