Vid en viss ålder måste man förnya körkortet.
Jag blev kallad till läkare och remitterad till en bilskola. Läkaren var själv gammal, trött och döv (han hade damm på axlarna) men sände mig alltså vidare.
Också ingenjören, som de kallas, frågade mig om sjukdomar. Jag räknade upp dem från fotabjället men hans formulär blev fullt förrän jag nått öronen och ögonen, näthinneavlossningen, nedsatt mörkersyn m.m. Därför avbröt jag mig.
– Har det varit några tillbud i trafiken de senaste fem åren?
– Nej, sade jag. Jag nämnde inte att jag inte ägt någon bil. Småsakerna med f.d. vänners lånade fordon förteg jag med gott samvete — man vill ju inte sätta andra i klistret.
– Och hur är det egentligen med synen? Ser du bokstäverna på nedersta raden här?
– Zentraldruckerei Zürich, svarade jag. XZYHT.
Han böjde sig framåt och såg att det var riktigt. Jag nämnde inte att jag memorerat de nedersta raderna medan jag satt nära tavlan och väntade på min tur. Jag vill inte orsaka dröjsmål för andra väntande.
– Då blir det ett litet körprov till sist…
Körprovet gick glänsande. Naturligtvis!
Jag bokade en ny tid om trettio år.