Var det det snipigt-nedlåtande i hela hennes habitus?
Kan ju hända. Men där hon stod och talade i telefon på gatan i Helsingfors slog jag vad med mig själv om att hon var finlandssvensk.
Jag vann, hörde jag när jag kommit nära. Men jag vet verkligen inte vad det var. Inte var hon annorlunda klädd än andra och många finska käringar har överlägsna mungipor.
Och utseendet förklarar inte det äldre paret i spårvagnen. De var snarare under medeldräkt, åtminstone för mina ögon. Men när jag behövde en upplysning om hållplats, vände jag mig instinktivt till dem på svenska. Och svenska svarade de på, svenska var deras modersmål.
Vad var det? Varför? Jag försökte analysera. Måhända liknade mannen någon jag känner? Det fanns kanske drag, djupt fördolda men icke utplånade? Men nej, inget påfallande och inte något jag kan sätta namn på.
Så det senaste, igår – jag satt i ett medfaret köpcentrum. Ljusreklamen gjorde reklam, så som ljusreklamer har för sed. Bilder på firmans medarbetare växlade. De var kanske tio stycken.
– Hon! Hon är finlandssvensk, sade jag till bänkgrannen med vilken jag just avhandlat språkfrågan och förfinskningen.
Vi gick närmare, så nära att texten med namnen syntes. Och alla de tio hette verkligen Heiskanen eller Inkinen eller Joukahainen utom hon, hon hade ett klingande finlandssvenskt både för- och efternamn. Jag kände henne inte. Och de var alla tillgjorda, framåtriktade unga sprättar eller sprättor med spetsiga skor eller höga klackar, inget tillrättalagt urval för en psykologibok.
Men jag vet inte, jag vet verkligen inte vad det är. Något är det. Vad? Vad? Skall kommande likologer även i min dödsmask kunna avläsa nyckeln till mitt sköna arv från tidehvarv till tidehvarv?