Här finns tre utestolar.
De kommer och sätter sig på de två andra. Jag tittar diskret bort, det är en enkel gest som betyder: Ni vet väl att ert val av sittplatser innebär en öppen fullmakt att offentliggöra ert samtal?
De samtycker tigande men pratar desto mera om annat. Inte med mig utan med varandra. De har höga befattningar och ganska gott om pengar men de har semester nu och då är man fri att gå i shorts, köpa jordgubbsglass i en K-affär och blanda sig med proletärer.
Lediga är de inte. De har ju mobiltelefoner. Och nu gäller det ett utedass.
Jag var med om att flytta ett utedass en gång, det skymde sikten. Vi var fem som lyfte. Det var i en annan tid, en annan värld, ett annat årtusende. Det var på en ö. Eja!
När man äger ett sommarställe vid en sjö i södra Finland, är det vanligen många om budet. Vägarna blir smala och trånga, utsikten begränsad. Kommer då en lastbil med ett utedass, gäller det att kunna navigera.
Det kan man numera. På andra sidan gatan kommer en Alepas självstyrande matlåda rullande medan de instruerar föraren av dasset på håll med elektroamuletterna i hugg. En viktig detalj är att inte lämna av det på frk Cederfins gård eller hos von Nobelknöl på andra sidan vägen.
Därför nöjer de sig inte med koordinater utan bilder och fotografier i realtid avfyras i båda riktningarna. Ja, filmer i realtid.
Sedan skall das Dass placeras absolut rätt. Jag förbigår fortsättningen med det ringa tillägget att de är ytterst noggranna med att betona för varandra att dasset i fråga är toppmodernt och elektroniskt, miljövänligt och absolut garanterat utan några olägenheter för grannarna. I dataåldern gäller en annan hygien än hemma hos Eja.
Och varför är det nu så viktigt för dem att betona det högt? Jag vet det ju redan.
Pengar luktar inte.