Det är förbjudet att ha hundar på stranden, det är antagligen detta faktum som lockar ägarna att ta med sig sina djur dit.
Det talas ofta om att ”kommunicera” med djuren på olika sätt men det enklaste sättet att göra det är naturligtvis att helt enkelt tala med dem. Som hunden är ett djur och mänskor i alla hittills observerade fall är mänskor, är det svårt för oss att tillägna sig språket men det är möjligt genom hårt arbete, disciplin och fallenhet. Vid samtal med hundar viskar man med nästan orörliga läppar, de har ju god hörsel. De som talar högt med sina hundar kan inte språket.
Nu var där först en liten, ljusbrun och ettrig fyrbening som sprang lös och utan koppel och skällde. Möjligen är jag påverkad av skämtteckningar men det föreföll mig som om alla fyra tassarna lyftes en aning över sandytan vid varje skall. Den sade:
– Jag rår verkligen inte för det här! Min matte, hon som stånkar uppför backen därborta i den gulröda klänningen, tar bort kopplet när vi kommer hit. Jag ber verkligen om ursäkt!
Så kom en stor hund – var det en dalmatiner? Jag tror att de heter så. Den gick tyst, raka vägen fram, tills den stannade och förrättade sitt stora behov i gräset.
Den var deprimerad, tydligt deprimerad. Den gick med nedböjt huvud och tittade inte ens upp. Den bara muttrade samma sak som den lilla ljusbruna, den bad om ursäkt å sin ägares vägnar. Vad kunde den annat göra? Den hade ingen vattenklosett till sitt förfogande.
Den försvann med en lunkande gång som fick den att se ut som om den ständigt skakade sakta på huvudet.
En liten burrig och svartvit sak, ett ömkansvärt prydnadsföremål med päls, satt tätt intill en solbadande ung dam och bara betraktade stranden med stora, framavlade ögon. ”Förlåt, förlåt!” viskade den när jag passerade.
Till sist var där en stor och svart som slet och drog i sitt koppel. Kvinnan som gick med den hade inte krafter nog att hindra den från att göra ett utfall mot mig, liksom ville den bita. Den skällde dovt och ilsket. Den sade:
– Det var tråkigt att du ryckte till! Jag biter inte även om det kan se ut så. Men jag vill verkligen föras till veterinären nu, jag vill bort från eländet! Varför avlivar de inte oss aggressiva djur? Men nej, titta bara på matte!
Jag tittade upp och såg. Hon stod med den bara ryggen vänd mot oss. Till det yttre en socialtant men med en mänskokvinnas drag. Hon hade en tatuering i nacken, bjärt målade naglar och färgat hår, hon pratade i en mobiltelefon och allt man hörde var korta men högljudda, bräkande utrop: ”Nej, men! Säger du det! Vi måste absolut! Det är härligt!” osv, osv.
Jag följde den arma hundens uppmaning, jag betraktade henne och kanske förstod jag i den stunden något bättre all skapelsens vånda under träldomen.