På stolen i solen utanför R-kiosken satt en etnolog från Timbuktu. Jag frågade honom vad han noterat i folklivet.
Han hade varit i Finland endast några dagar och ville inte uttala sig med alltför stor säkerhet. Dessutom var det ju tänkbart att klimatets stora växlingar — detta var vid midsommartiden — i vårt land också skulle komma att ha följder av stort intresse för honom längre fram. Troligen skulle han få revidera många av sina omedelbara slutsatser men denna beredskap hör till den vetenskapliga attityden.
Han hade just besökt snabbköpet och med intresse noterat morgonandakten där. Medan i andra länder de fromma påminns om sina plikter av särskilda böneutropare, tycktes ingen i vårt teknologiskt avancerade land vara i behov av sådana. Man höll själv reda på tiden med s.k. kännykör, ett slags elektroniskt sofistikerade amuletter som infödingar i alla åldrar alltid bar med sig och ofta konsulterade.
Strax före slaget nio och den påbjudna morgonandakten upphörde kommersen i snabbköpet. Kassabandet stannade och det drickoffer som framlagts stod orört framför kassapersonen. Alla böjde sina huvuden och stod tysta. Först när den rätta tiden var inne, trädde kassapersonen i funktion och de alkoholhaltiga dryckernas särskilda helighetsstatus var uppenbarligen förbi. De behandlades därefter som alla andra varor i cirkulationen, streckkoder avlästes och bankkort likaså.
Han undrade om hans iakttagelse var riktig att offerprästerna skilde sig från mängden genom att de ålagts att försumma sitt yttre en längre tid före offrets förrättande? Detta gällde kanske särskilt vad han preliminärt kallade ”översteprästerna”, de som sågs förrätta offret offentligt på gator och torg?
Vid kassan noterade han också företeelsen ’LOTTO’ och siffrorna som angav antalet miljoner i vinsten. Lottospelet hade han naturligtvis sett praktiseras på olika håll i de afrikanska och asiatiska länder han tidigare besökt men i Finland tillkom ett intressant element: köparna av kuponger framvisade ett litet kort eller en lapp för personen i kassan.
Av nyfikenhet hade han försökt ta reda på vilken skrift som stod på dessa magiska lappar men inte fått veta mera än att de på något sätt utnyttjades för att ’identifiera’ köparen. Ville denne kanske, i händelse av en stor vinst, försäkra sig om att framgången inte skulle stiga honom åt huvudet och att hans väsentliga identitet skulle bibehållas? Var framvisandet av lappen ett slags from önskan om detta?
Kassapersonens instämmande nick såg han som ett slags bekräftande eller välsignande gensvar. Om så var, var den djupa folkliga visdom som kom till uttryck i denna sed verkligen remarkabel.
Över huvud ansåg vår sagesperson från Timbuktu att infödda finländare var synnerligen fromma. Beträffande drickoffren hade han särskilt noterat de ofta förekommande högljudda bönerna om gudomligt bistånd — Jumal’auta! — i samband med dessa eller omnämnandet av den Onde som upphov till olika slag av motgångar.
Han fann det intressant att de offerpräster som frambar libationerna eller drickoffren brukade dessa kraftord särskilt frekvent men att den folkliga fromheten tydligen också hade ett animistiskt inslag. Omnämnandet av en kvinnlig anatomisk term, inte bara som substantiv utan också som adjektiv eller rentav som reciprokt particip, förvånade honom. Det tycktes honom som ett slags återgång till en primitivare religionsform — eller var det bara en reminiscens från ett i huvudsak passerat stadium?
– Nej, försäkrade jag honom. Finländarna i gemen är verkligen stadda på tillbakagång i alla moraliska och religiösa avseenden. En kraftig tillbakagång.
– Mycket intressant, tyckte mannen från Timbuktu.