Jag hade hunnit kanske två kvarter efter föregående inlägg då jag blev upphunnen av någon som lade handen på min axel.
Jag vände mig om. Det var mitt samvete som stod där!
Han (det?) var också litet generad.
– Hör du, började han… om du nu skulle ta och berätta för dina läsare hur det egentligen gick till i dendär butiken…?
– Ja, sade jag. Det har jag ingenting emot. Sanningen är värdefull, antingen den står att läsa på själva raderna eller vi tvingas leta efter den som en ädelsten mellan dem!
– Då så, sade han. Var det verkligen mat för två dagar du lade i ryggsäcken?
Jag andades ut.
– Jag trodde att du skulle tvinga mig att gå tillbaka och betala för allt!
Samvetet såg förvånat ut.
– Betala? sade han. Nej, aldrig i livet! Jag skulle ha gjort på alldeles samma sätt. Förhärdade skurkar och banditer är vad de är, de som vill tvinga oss att skaffa bankkort och registrerar och övervakar varje sekund av våra liv! Jag skulle minsann vilja…
– Lugna dig nu, sade jag till samvetet. Det räcker väl ändå med att vi två alltid är överens.