Min motpol sitter på en stol utanför kiosken och hon tar till orda så fort jag satt mig.
– Det är varmt, säger hon. Och: Jag vill ha ljud omkring mig! Hela tiden!
Hon är en äldre kvinna och vi befinner oss i en av de nyäckliga staddelar där det råder ett ständigt oväsen. Fisken är då vad hon här är i vattnet som?
Ja, fast hon kommer från Bortersta Karelen. Hon kom i jakt på arbete och fick det och så arbetade hon i fyrtio år eller mera och så blev hon gammal.
Och hela tiden har radion stått på och televisionen med. Vart hennes man tagit vägen, frågar jag inte.
Kanske är han död.
Jag tål inte ljud. Jag har varken radio eller TV. Publicerar jag något på nätet sker det mycket sporadiskt, eftersom jag inte heller har internet hemma.
Men vi diskuterar i alla fall. Lågmält. Hon talar sakta och hest, det är svårt att höra allt men jag gissar mig till det mesta och hennes reaktioner visar att jag träffar ungefär rätt.
Ja, hon är gammal nu. Det är ingen småmysande åldring utan en storrökande och målad käring. Elak är hon med men hon svär åtminstone inte och hon har den goda smaken att tala illa endast om de döda.
Så mannen kanske lever.