Marko heter en krabat som lever utan pengar.
När jag kom till den lilla simsjön vid midnatt, var där mörkt. Så är seden vid alla små sjöar men jag såg att ett svagt ljus glödde – var verkligen skräpkorgen upplyst och övervakad?
Nej, men där stod ett tält. Det är förbjudet på stranden men Marko hade kommit bara en kvart timme tidigare och krabater – kroater med en nyare term – kan inte känna till stipulationerna på finländska stränder. Allra minst i mörker.
En ljuskägla riktades mot mig när jag slog mig ner nära tältet. Marko var öppen och meddelsam på engelska.
Han hade startat från Kroatien trettiofyra dagar tidigare med cykel och tält och han hade levt gratis. Först hade han besökt den franska rivieran, sedan bl.a. de baltiska länderna innan han kommit på tanken att besöka Finland. Nu skulle han starta mot Sverige på morgonen.
Mänskor hade köpt mat åt honom. Någon hade betalat hans biljett till båten från Estland. Och han bjöd mig att smaka och dela en måltid men jag tackade nej pga. matsmältningsproblem.
Det var sent och mörkt men månen lyste över sjön. Marko vågade sig inte ut i vattnet.
Innan jag gick frågade jag om han är kristen?
– Ja, blev svaret. Det var därför att han litade på Bibelns löfte att vi får allt vi behöver, som han kunde färdas utan bekymmer för morgondagen.
– Rätt så, sade jag. Bekymmerslöshet är faktiskt en Guds befallning till oss.
Vi tog farväl på kristet vis, medvetna om att vi aldrig ses igen och ändå gör det snart.
Jag cyklade vidare i natten. Jag hade ingen cykellykta och det var mycket mörkt men att jag blivit så försenad var inte mitt fel och Herrens ord är ett ljus och en lykta på vår stig. Först halv tvåtiden var jag framme vid den plats dit jag av allt att döma var på väg.