Någon sällsynt gång blir jag bjuden på något. Ännu mera sällan på mat och en riktig restaurang, fastän billig och medfaren i en förort.
Den hade en meny i snirklig faktura på utländska och flera andra språk. Tyska, kanske? Jag tydde de utrerade gobelängerna som ”Löwi-” eller kanske ”Löwebiff” — lejonbiff, alltså.
Den tog jag. Jag har alltid undrat hur kattdjur smakar.
Det tog en stund innan den serverades. Jag kunde genom ett svärtat fönster till köket se och höra källarmästaren / chefskocken, vad det heter, höja en klubba och först dunta ihjäl djuret med upprepade klubbslag i huvudet. Det var ungt och färskt, det gav inte upp andan i första taget! Och när någon gick i svängdörren, såg jag en glimt av en invalidiserad groda, som med amputerade ben mödosamt tog sig ut genom köksdörren i något slags rullstol.
Min bjuderska tog Une très mauvais surpris – det liknade slemmiga sniglar i snor på risbädd — med ett glas Le calamité totale årg. 1870-71 till. Själv tar jag tar alltid bara vatten till lejon. Massor av vatten.
Jag uppmanade också henne att äta mera lejon! Bra för blodtrycket, om hon nu hade något.
Hon undrade hur det smakade.
– Ökensand och torka, sade jag. Jag försätts till en glödhet afton i Marrakesh och hör marimbornas entonigt sövande sång i djungeln, sade jag. Ett lejon vrålar i fjärran… infödingarna tiger förskräckta. Om du någon gång ger dig i strid med ett vilt lejon, hugg tänderna djupt i svansen! Alldeles intill tofsen. Då vet du.
En delikat kulinarisk upplevelse på min ev. ära. Vem bjuder mig nästa gång? Jag vill ha åkersork. Och fransk potatis.
Den senare är ju inte så miljövänlig med all oljan som används när man bränner de fyrkantiga potatisplantorna, innan de skördas och klipps i lämpliga bitar. Men med moset är det ännu värre. Alla ångvältar drivs med diesel och det krävs många varv över potatisåkern innan moset kan grävas upp.
Also Ackerratte mit gefrierte Erdbeere?
När någon bjuder, skall jag berätta.