Visst är folk vänliga, visst visar de villigt vandrare vägen.
– Ditåt, säger hon och pekar.
– Ditåt, säger han litet senare och visar i den motsatta riktningen. Längs den gångvägen, så en liten stig och ner längs branten. Då är du framme!
Ja, visst tar stigen slut. Men fast det är intill motorvägen ändar den i oländig terräng. Jag når ett stängsel. Ingen ser mig och jag lyckas ta mig över det… men där stupar backen brant och tillbaka kan jag inte komma. Och här är också en motorväg, eller motorled.
En bil rentav tutar uppmuntrande, bara för att jag står stilla några meter från vråldonen.
Jag går i många riktningar, jag möter många folk. Solen ser jag inte. Till sist gräver jag fram en kompass som jag fått av Mona. (Känner du henne, Ria?)
Så går jag österut, envist bara österut. Och som den allra intelligentaste av mina läsare genast förstår, kom jag fram.