Pilipina flyger upp när jag kommer.
– Men naturligtvis! ropar hon. Och lyfter ner sina väskor så att jag kan sätta mig bredvid henne på hållplatsen.
Småningom ansluter sig också en estniska. (Estrid vill dock stå.)
Som vi har tre olika modersmål, samtalar vi på ett fjärde. Finska.
Och det som samtalet startar med är min brist på tekniska attiraljer. Både Pilipina och Estrid skulle nämligen bra gärna vilja vara lika utan mobiltelefon som jag.
Pilipina säger att vi snart alla får ett mikrochip i pannan. Pilipina är livlig, målande och teatralisk. Hon visar yvigt på sin panna för att bortom alla rimliga tvivel klargöra var man ännu inte inplantat hennes chip.
Estrid säger att vi alla är övervakade och registrerade, överallt.
Ingen av oss gillar det. Men vad göra!
– Jo, säger jag, lämna bort den!
Det vågar de inte. Det vågar de inte.
Bussen kommer, Estrids buss. Jag sätter mig bredvid henne. (Pilipinas buss kommer först senare.)
Estrid visar mig under resan i sin telefon hur bussen rör sig som en blå fläck mellan för henne vitt okända hållplatser. Hur skulle hon annars kunna veta, i dessa okända nejder… ?
Hm.