Hon tilltalar mig.
Hon tilltalar mig också. Efterhand, under samtalets gång. Hon frågade om jag visste vem som är ägaren till detta underliga hus invid cafét och det kunde jag inte ge besked om. Men det ena ger det andra.
– Det är förunderligt med semester, säger hon. Här sitter man ensam och mediterar. Så dyker det upp en okänd man och man får samtala om sådant man aldrig talar om i vardagslag.
I något skede frågar jag om hon vet något om hat och svek?
Hon begrundar frågan utan att titta bort.
– Ja, säger hon till slut, ja, det gör jag. Min man… som jag trodde på… som jag litade på…
Läs något annat inlägg, jag har tystnadsplikt! Vi dricker en kopp kaffe och sedan åker hon vidare. Hon skall sköta en grav, flera gravar, någonstans.
Och eftersom hon skall åt andra hållet, ber jag inte att få åka med en bit. Kanske hade jag inte heller gjort det om vi haft samma färdriktning.
Hon har en svart bil.
Jag kan inte bilmärken. Jag vandrar vidare.