Men jag har inte vandrat långt alls då där står två bekväma utestolar invid grusvägen. Det är en stor blank vägg utan fönster, en nedlagd industrilokal, kanhända?
Då jag suttit en stund kommer en kvinna cyklande. Jag är osäker på om detta är allmänna stolar men hon hinner före.
– Får jag sätta mig? frågar hon.
Naturligtvis. Hon säger att det är hett. Jag har ingen värmometer och jag frågar hur många grader då? Jordiska dagsnyheter, jag är led vid dem. Över trettio, hade hennes väninna sagt.
Hon bär ett kors. Hon ler hela tiden men inte på det tantreligiösa sättet, utan vänligt och kring ögonen och varmt (inte hett).
Hon skall städa lokalen bakom väggen och jag får veta vilken verksamhet som där bedrivs.
Det är en alldaglig, trivial, som jag misstänkte. Något med distribution. Men hon är en äkta och präktig varelse. Korset skiner som bara kors kan skina där det är skugga.
Här, nästan inom synhåll för det tantreligiösa nästet i det föregående, bringas jag till ånger över min skodamningsceremoni.
Det ges ju ändå också riktiga, äkta tanter i tillvaron. Där man inte kunnat vänta sig det! Nej, nu måste hon ta itu med arbetet.
Jag vandrar vidare.