Det hörs ett vimmel av dunsar från övervåningen.
De interfolieras av rop med rätt fantasilöst enformiga namn på både djävulen och Gud och på intima kroppsdelar. Det är en ung man som vrålar ut sin ångest för veckoslutseftermiddagen att lyssna till.
Jag går ut och en annan granne öppnar nyfiket sin dörr på glänt. Hon berättar att den unga mannen ovantill missbrukar rusmedel och att han tyvärr har en far, som förser honom med sådana.
Det är när de kommer ihop sig, som den unga vrålar.
Mina egna barn hör jag ingenting alls av denna högtidsdag. (Utom av en.) Men å andra sidan bjuder jag dem heller inga andra rusmedel än längtan, som är min strupes sår i världen, min arvedel – och kanske även deras.
En dag upphör deras mor att hata.