VIII.
Hans nya hem i Närpes var en fyrkantig låda.
Men det var en gammal låda, den var av trä, den hade två våningar och där fanns ett bibliotek!
På andra våningen bodde lokaltidningens chefredaktör med hustru, barn och hund.
När biblioteket öppnades, hängde han på dörren och bibliotekarien var en sträng äldre herre. Denne övervakade noga hans läsning: barn fick inte låna vuxenböcker. Men ibland slank ju något igenom ändå: så hittade han en gång i nyhetshyllan den onda berättelsen om de strandsatta barnen på den öde ön som delade upp sig i två läger och började förfölja och döda varandra. Flugornas herre, hette den, av William Golding.
Han fick alltså låna den av misstag och det var inte bra. T.o.m. Kalle Anka var bättre, och Tintin.
Han läste mera än mycket och begärligt. Han började läsa vid två års ålder. Föräldrarna frågade vad han skrattade åt, och då sade han: ”Det står så roligt i Kalle Anka!” Historien upprepar sig: hans äldsta son började tidigt läsa. Han visste inte heller att sonen lärt sig det men när de åkte förbi möbelbutikerna längs Ring III sade sonen plötsligt: ”Pappa, vad betyder IS-KU?”
Ja, historien upprepar sig. Far och son kom båda i unga år att bo i ett gammalt trähus med ett bibliotek som granne. Faderns hus är länge sedan rivet och böckerna flyttade till något modernt och fult bibliotekskomplex med vita diskar och unga för kulturen entusiasmerade tanter. Sonens står kvar.