– Allt söndrar de, tänkte jag.
Det var tidigt på morgonen då jag började min vandring. Busshållplatsens plexirutor låg krossade i små, små skärvor över halva gatan.
Men det var inte sant.
De söndrar inte allt.
Jag gick över bron över den livligt trafikerade vägen och där, vid gatlampans fot, fanns en minnesvård.
Glasrutorna kring ljusen var smutsiga av damm. Ängelns vingar slokade. Teddybjörnen var blekt av vinden och den såg med tomma ögon mot solen.
Men allt hade fått vara i fred för gatans marodörer. Allt var helt.
Utom barnet som där hade dött. Men någon minns.
Och jag steg på bussen och på en slingrig väg stannade bussen mitt på vägen och stod stilla. Det var en lång bilkö ända fram till korsningen.
Och i korsningen låg kullvält i diket en elektrisk sparkcykel, stod en bil med intryckt förardörr, stod en polisbil med blinkande ljus, stod längre bort en ambulans helt stilla med en öppen framdörr, en vingskjuten fågel.
Ty i denna värld ges inget mera meningslöst än en ambulans vid vägen på den plats där ett barn redan har dött.
Allt söndras i världen. Och alltför grymt vore ju livet annars, tänkte jag, steg av bussen, vandrade vidare.