Den fromt mänskliga basjkiriskan i det föregående riktade min blick på ett annat fenomen, med vilket hon alls inget har att göra.
Det är skönhetens obeständighet. Mänskan blomstrar en tid och så vissnar hon.
Det är så att de kommer i drösar: de som tar sig förbi alla vällovliga spärrar och erbjuder mig sin vänskap per e-post. Ibland har det varit någon enstaka ukrainska: men för det mesta ryskor, ryskor, ryskor.
Nu har kriget (konflikten) i Ukraina fört med sig en migrationsrörelse som jag inte sett uppmärksammas i massmedierna.
Först och främst är ukrainskorna flera än någonsin. (Kan det bero på att deras äkta män förgåtts?)
Det märkligaste är dock att ryskorna tagit slut. Det kommer nog likartade propåer som förr, det är samma (likadana) namn och nästan identiska fotografier och kärleksförklaringar till den Okände.
Men nu är de inte ryskor längre! De berättar sedan ett år tillbaka att de bor i Kazakstan. Så Vesna, så Sveta, Ludmila och Galina – alla!
Alla har de måst lämna sina hem och flytta. Krig är ohemult.