Men åter till henne som drabbats, kanske och troligen värre än jag, av den ömkansvärda ryktesspriderskan (del 1138, den 21 april).
– Det finns något som heter Me too, förklarade hon för mig. Jag vet inte själv vad det är men om man anmäler någon dit, får man honom anklagad och fälld fast han är oskyldig.
Det var en god sammanfattning av fenomenet. Me too-epidemin drabbade ju oss före koronan och föll, kanske därför, snabbt ur minnet. Den var en ypperlig illustration till hur onda rykten tar hjälp av goda mänskor och deras rättskänsla till att främja pöbelrättvisa med modern teknologi.
När jag ännu fanns på Facebook, hände det några gånger att jag tyst suckande mumlade ”Vilken idiot!” när jag såg någon kvinnlig bekant smycka sitt inlägg med # och de fem hatbokstäverna.
Nu är jag inte längre där, slipper sucka eller mumla för den skull. Men jag citerar i stället Strindberg: Det är synd om människorna.
I morgon skall jag träffa och tala med den ö. (Andra flyr henne just nu men om hon hade brutit ett ben och inte huvudet, skulle de nog besöka henne.)