För en tid sedan besökte jag någon. Någon bor inte längre hemma utan på det rikssvenskar kallar ett ’boende’. Det är inte så ofta jag besöker någon och först var det svårt att känna igen någon.
Någon satt med ryggen mot mig bland andra indefinita pronomina på ’boendet’. Jag undrade om någon kommer ihåg mig men jag fick inget svar. En sköterska hjälpte någon med rullstolen till någons rum och lämnade oss där på tumanhand.
Någon satt tyst och någon svarade ingenting på mina frågor om någons mående. Blicken var inte tom men riktades inte mot mig utan mot något eller någon annan. Rätt snart gav jag upp och lämnade någon. Någon var onåbar. Men någon är också mycket gammal nu.
Jag ville berätta detta om någon läser mig som annars inte kan nå mig, av andra skäl – sådana som hat och ondska. Jag vet någon som läser detta och inte vill medge det. Men någon gång blir vi ändå alla någon, också den som nu blivit ingen.