Detta var på den tiden när folk ännu höll sig med bin. Sedan skärptes skattelagstiftningen och bina försvann.
Mina föräldrar städslade ett bi som också hette Ellen, liksom niznijnovgorodianskan i det föregående. Ellen bodde dock betydligt närmare än så – hon kom cyklande från grannbyn med sträng uppsyn och knut i nacken.
Inte minns jag i vilken ordning de kom men två andra bin hann vi också uppleva.
Ett av dessa bin stal. Min mor talade allvarligt med detta bi och det ångrade sig. Men jag var då mycket ung och vet inte mycket mera. Ett annat av dessa bin kom från grannkommunen, som är finsk. Därifrån kom många unga bin vid denna tid. Detta bi hette Paula, det var inte alls strängt och inte stal det heller. Det var glatt och vänligt.
Vart surrade de sedan? De är alla äldre nu, mycket äldre än jag. Det är en logisk slutledning och den låter sig inte strikt bevisas så länge det ännu finns levande mänskor på jorden. Det kan ju hända att det finns mänskor som av någon anledning undgått att åldras, även om vetenskapen ännu inte känner något sådant fall. Men en enda svart svan ställer alla de vita på stjärten.
I så fall kanske tre glada bin fortfarande surrar där kring vårt hus.
Men det vet inte jag, för mina föräldrar sålde det och vi flyttade bort.