Han heter Pentti och det var busstrejk och det visste inte jag.
Strandsatt som jag eventuellt var, lovade han mig nattlogi ifall min buss inte gick. Med spårvagn åkte vi först till busstationen i Kampen och den var verkligen tom som en kyrka. Tidtabeller eller upplysningar fanns ingenstans att få vid denna tid på kvällen men en liten och ensam ljustavla i ett hörn hävdade bestämt att just den buss jag ville anlita verkligen skulle avgå.
Så vi väntade.
Pentti kommer från en ort i öster, en liten ort, som jag nu hört nämnas i fyra olika sammanhang inom ett dygn. De andra gällde då järnvägsstationen där, en bobollsmatch och språkriktighetsfrågor (min dator antyder tyst med en röd och försynt våglinje att ’bobollsmatch’ inte existerar som ord! Vad litet Tekniken vet.).
Detta är ingen slump och Pentti spelade också boboll.
Det var över femtio kilometer från hans hem till närmaste tätort. (Nu kom bussen faktiskt, det är den enda i hela stationen! Men det är ännu tjugo minuter tills den avgår.)
Han är några år äldre än jag. Som ung träffade han en svenskspråkig kvinna och hur det kom sig, vet jag inte. Han hade inte studerat på annan ort och inte heller rest eller arbetat utanför östra Finland. De kom omsider att driva ett café på den fyrfaldigt omnämnda orten i öster.
Det verkligt förunderliga i Penttis historia och det som för mig fyllde det okända ortsnamnet med oförställd häpnad var… men nu måste jag stiga på bussen!
Vi kom överens om att han besöker den ort jag bor på i sommar, jag lovade visa honom traktens sevärdheter.
Jag fortsätter då. Omkring nummer 1200 eller så.