Lamporna är släckta, rummet är tomt.
Alla har gått hem till sitt.
Där ligger ett söndrigt klaver mitt på golvet.
Någon har trampat i det.
Vad är skam för något? Varför känner man skam för någons beteende, även om man inte är ansvarig för det och inte befryndad med den utskämda?
Allvarliga mänskor hade samlats för att dryfta allvarliga ting. När hon tog till orda, märktes det att hon var mycket ivrig och engagerad.
Den andra gången märktes det ännu tydligare – dessutom upprepade hon bara vad hon redan sagt.
Den tredje, fjärde, femte gången var bara pinsamma. Och sedan skrek hon åt mötesledaren, när han ville begränsa hennes inlägg och bad henne fatta sig kort.
Var hon berusad? Det verkade så. Men vad är då skam? Söker man på nätet, är det en icke-användbar definition som hoppar upp: ”Skam är upplevelsen eller rädslan av att förlora sitt anseende inför andra, exempelvis över något man har sagt eller gjort.”
Det förklarar inte varför jag i ett skede måste gå ut ur rummet, låtsas syssla med något. Och varför andra satt med sneda, överseende leenden, pinsamt berörda även de.
Nå, säger den insiktsfulle läsaren, har du då aldrig själv gjort något som du skäms för?
Jovisst. Men nu kan du BE för Eulalia. Vad har hänt? Vad går det åt henne?