”I kärt minne bevarad.”
Det är en ofta använd fras vid någons bortgång (läs: hemgång) och därför ofta innehållslös. Men ibland fylls den plötsligt med mening.
Så var det när jag slog upp en bok om Wittgensteins filosofi, som jag inhandlat på ett antikvariat. På försättsbladet har den tidigare ägaren skrivit sitt namn med stor och kännspak handstil – hon var min lärarinna i mellanskolan en gång för länge sedan.
Bokstävernas staplar går högt upp och långt ner i generösa svängar. Sådan var hon också själv. Det tar också en stund att tyda dem innan jag är säker på min sak. Sådan var hon också själv.
Boken är tryckt 1967, tidigast då har hon skaffat den till sitt privata bibliotek och det var ju senare än så som jag lyssnade till hennes visdom.
Hon gick mot strömmen på ett sätt jag bevarat i ett kärt minne. Politiskt och livsåskådningsmässigt (den senare termen skulle hon aldrig ha accepterat: skriv enkelt och kortfattat!).
Trots deras olika syn på livet och världen blev hon också god vän med en kollega, som var min mor. Och när jag senare trycktes ner av en annan lärare i modersmålet, i en annan skola, skickade mina föräldrar mina alster till henne för bedömning. Hon gav dem ett bättre vitsord.
Men det är inte för den sakens skull jag bevarar henne i kärt minne. Jag minns inte ens så mycket av det hon sade och lärde oss men det var hur hon gjorde det som var det viktiga.
Jag är övertygad om att jag kommer att förstå Wittgenstein bättre med hennes tysta och kritiska bakgrundsröst i tankarna. Vad menar han egentligen?