Snö och kall blåst, ja. Den ensamma vandring jag nämnde igår mätte kanske tio kilometer i sin första etapp. Jag gick för att hämta en bok jag sett för någon månad sedan, en bok en gammal kvinna bjöd ut i en gratislåda i en trappuppgång. Då glömde jag att ta den med mig.
Nu fanns den inte där längre då jag äntligen kom fram.
Men den möjligheten räknade jag med och för en peripatetiker är det vandringen i sig som är målet.
Hur så? Det var väl ändå en besvikelse?
Nej, jag mötte i stället helt oväntat två andra mänskor och en av dem lånade mig inte mindre än tre mycket intressanta böcker.
Varför skulle man äga böcker? Bara mänskor kan man äga och då endast och uteslutande som en fri och ömsesidig gåva i äktenskapet. Bara en äktenskapsskillnad förmår därför tillintetgöra en vandrare och krossa hans liv.
Sedan gick jag ytterligare många kilometer till en plats där jag fick slå upp mitt tält för natten.