Det var ju när vi kom hem från Junges sent på kvällen – sent kändes det för mig som var 7 år och min lillasyster, 4. Det var då vår pappa lurade oss.
Hur då? Vi gnällde och sade att vi inte orkade gå – en kilometer eller två hem. Och han frågade: Hur många steg tror ni att det är till trafikmärket där borta? Genast blev min syster och jag ivriga att bli den som gissade rätt. Fyrtio steg! Nej, sextio!
Och till korsningen där?
Först i vuxen ålder mindes jag hur han bedrog oss. Vi orkade gå ända hem utan att det kändes tungt.
Nu vandrar jag i snö och blåst. Far! Jag orkar inte längre…
Men tvåhundra steg till orkar jag. Och sedan fram till trafikljusen. Och då jag är där, är det bara ett litet stycke till… Och där ser jag redan huset där jag får vindskydd. Där kan jag vandra mycket sakta en stund, sedan bara en kilometer till… och där blir det nedförsbacke och lä.
Ett liv under ondskans färla är en kamp. Den som fick en livskamrat som blivit vunnen för ondskan och sveket och vill dra också de gemensamma barnen i fördärvet – hur skall den orka leva, vilja leva? Men att åldras lättar bördan – befrielsen närmar sig. Sjukdomar förvandlas till hoppingivande, uppmuntrande tecken: Ja, jag åldras! Jag får verkligen dö en gång!
Far, hur många år är det ännu till det sista vägskälet? Månader? Veckor?