Med anledning av den problematik som föregående inlägg ventilerade höll prof. Yoko Thai en improviserad föreläsning över ämnet Det offentliga och det privata rummet i urban miljö.
Platsen var den stora föreläsningssalen på busshållplatsen vid köpcentret. Åhörare för gången hon hade summa tre.
Prof. Thai är en liten kvinnhaftig thailändska som jag sett någonstans förr. Hon är inlindad i många lager i snöfallet men när jag kommer gående ler hon blitt. Inte mot mig men mot en mobiltelefon hon håller i handen. Hon fotograferar sig själv.
Det blida leendet förbyts i en tung, snabb, mörk blick mot mig när jag sätter mig på bänken. Inte elak men mycket, mycket allvarlig. Men var har jag sett henne förut?
Prof. Thai ägnar sig åt telefonen igen. Nu hörs en sång på ett främmande språk strömma ut och prof. Thai sjunger med, högt. Hon har en tunn och pipig röst och hon ler glatt.
Så tystnar sången och hennes leende slocknar tvärt. Det avlöses av ett buttert, nej, dödsallvarligt, snabbt ögonkast mot mig och två andra män som anslutit sig. Prof. Thai gör ett halvt varv om och vänder oss ryggen. Inte demonstrativt men tvärt.
Så hörs musiken igen och hennes pipiga sång. Nu vet jag var jag sett henne!
Bussen kommer och alla stiger på. Prof. Thai sätter sig längst framme, jag några bänkar längre bak, på andra sidan gången. Jo, jag såg henne i somras – hon har sitt arbete i backen ovanför hållplatsen, bakom skylten med Open och Thai Massage i stora ljusbokstäver. Det var hett och jag satt på caféts uteservering bredvid när hon kom ut i solen.
Prof. Thai samtalar inte med någon från djupet av sin vinterkostym. Men så ringer hennes telefon! Och ett glatt och ivrigt tjatter fyller bussen, svävar över de få passagerarnas tysta huvuden, fortsätter ut i den offentliga sfären och fyller Finland med förundran över hennes lärdom.