Men var går gränsen?
– Han var inte med på bibelstudiet i går, säger Alfhild.
– Jaså, säger jag. Han var kanske trött. ”Mycket studerande gör kroppen trött”, säger Skriften. Låt honom vila!
– Han svarar inte i telefon, säger Bertrand.
– Den är kanske sönder, säger jag. Eller så vill han bara vara i fred. Låt honom vara det i så fall!
– Han brukar aldrig vara borta, säger Cyril.
– Men då var det verkligen på tiden att han tar ledigt! säger jag.
– Han svarade inte igår heller, säger Alfhild.
– Jag brukar också stänga av telefonen ibland, säger jag. Jag tål inte folk, de är det värsta jag vet. Man måste få vara i fred ibland.
– Ja, men du brukar inte göra som andra, invänder Cyril. Han är inte som du.
– Jag ringde hans granne, säger Bertrand. Hon hade inte heller sett honom på några dagar.
– Ring hans mor då! säger jag. Hon kanske vet att han brukar tälta i svampskogen i februari och glömma tiden.
– Hon säger att hon inte hört av honom. Hon är orolig!
– Kommer du med?
– Ja, jag måste väl det, säger jag. Jag skall bryta mig in hos honom och mot alla mina principer…
– Jag hämtar dig vid Shell.
– Vi väntar tills någon kommer…
– Är ni granne? Kan ni släppa in oss? Vi är rädda för att…
– Jag såg genom brevinkastet. Radion är på och lamporna är tända, säger jag. Kanske vill han inte ha besök?
– Servicefirmans telefonnummer finns nere vid ytterdörren!
– Vi är hans vänner. Vi heter Alfhild, Bertrand, Cyril – ja, och så Nitram. Vi har talat med hans mor och…
Han lever.
Han är nu på sjukhus med brutna ben. Kanske hjärnskakning. Man kan falla illa inomhus.
Vi är hans vänner. Alfhild, Bertrand och Cyril. Ja, och så Nitram.